Kategori: Platser

Ådals-Liden / Näsåker Ådals-Lidens sn omnämndes första gången i handlingar från 1300-talets början. Platsen kallades då Lidh och betyder nipa som sluttar mot älv. Namnet syftar sannolikt på den anrika Prästnipan som sluttar mot älven och dåvarande Nämforsen. Inom Ådals-Liden finns många byar varav kyrkbyn Näsåker blivit den plats som numera betraktas och benämns som centralorten i Ådals-Liden. Inom Ådals-Liden benämns Norrmoflo, Rå, Lidgatu, Omsjö och Holafors som några av de äldsta byarna i Ådals-Liden. Omsjö kallades förr för ”finnbyn” eftersom den sedan 1500-talet mestadels beboddes av invandrade finnar. År 2023 har Ådals-Liden ca 1065 invånare. Men långt tidigare än 1300-talet så vet vi att platsen vid Nämforsen varit bebodd/besökt av människor. Nämforsens hällar och öar har en av Europas största hällristningsplatser med mer än 2500 hällristningar, som antas vara mellan 6000–3800 (ca 4000 år f.Kr.) gamla. Det är mäktiga minnesmärken som tillsammans med andra arkeologiska fynd visar att området vid Nämforsen varit en viktig plats under forntiden och troligen även en samlings-och/eller kultplats på sin tid. År 1947 byggdes ett kraftverk i Nämforsen och senare under 1950-talet i Kilforsen och Lasele. Under exploateringen ökade befolkningen i Näsåker med minst 1000 invånare. De unika hällristningarna vid Nämforsen räddades tack o lov från förstörelsen. Hällristningarna är en stor sevärdhet och kan ses året om vid Nämforsen.  En av de största turistattraktionerna i Näsåker är som nämnts hällristningarna. Numera har festivalen ”Urkult” tagit över de stora Midsommar-festligheterna som startades redan i slutet av 1920-talet och gick av stapeln i Näsåker fram till början av 1970-talet. Tiotusentals människor invaderade lilla Näsåker under den tiden. Idag fortsätter festivalen “Urkult” att samla tusentals människor i juli varje år. Författaren och målaren Pelle Molin (1864-1896) bodde i Näsåker mellan 1890–1894. När Pelle Molin dog i Bodö 1896 var han relativt okänd som konstnär. Men ganska snart efter hans död samlade författaren Gustaf af Geijerstam Pelle Molins noveller och några av hans reseskildringar och utgav boken ”Ådalens poesi”. ”Ådalens poesi” uppmärksammades stort när den gavs ut första gången, och boken har sedan dess getts ut i många upplagor. Som målare, och kanske mest som forsmålare, kom Pelle Molin verkligen till sin rätt. Hans forsmålningar av Nämforsen och Kilforsen som han målade under sin tid i Näsåker är fantastiska målningar av den obändiga och kraftfulla natur som Pelle också var som person. Hans målningar finns till stora delar på olika muséer idag, men finns även representerad hos lokala bybor och i Pelle Molins stuga under sommaren. Pelle Molins stuga i Näsåker, där han mestadels bodde i under sina år i Näsåker, finns kvar på Prästnipan och visas för allmänheten sommartid. Juni 2023.  Anita Berglund

Junsele är en gammal socken/församling i nuvarande Sollefteå kommun i nordvästra Ångermanland. Rakt genom Junsele flyter Ångermanälven. Själva centralorten i Junsele heter egentligen Krånge, men officiellt kallas denna plats Junsele idag. Junsele har sina rötter från medeltiden och i handlingar nämns socknen år 1531 och från 1535 med flera bofasta byar. Byn Mo var på den tiden kyrkplatsen och där har tre olika kapell och kyrkor funnits ända fram till att den nuvarande kyrkan i Lillegård invigdes 1885. På 1500-talet fanns åtta byar etablerade inom Junsele och de var Bölen, Eden, Krånge Lillegård, Mo, Ruske, Vallen och Östanbäck. På den tiden var det några jordbruk i varje by och de odlade och höll sig med några kor och småkreatur. Fisket var ett viktigt tillskott i deras föda och även det villebråd som fanns i skogarna. Från denna och tid fram till 1721 var Sverige i ständiga krig och en stor del av socknens män blev soldater, varav många dog i fält. Så befolkningstillväxten var dålig under hela den tiden. Byn Mo var på den tiden centralort i Junsele eftersom kyrkan fanns där, och under 1630-talet etablerades ett gästgiveri där för att bl.a. kunna härbärgera de vandrande och ridande som sökte sin väg in i och ut ur Lappmarken. I mitten av 1700-talet, efter en tid av fred började Sveriges befolkning öka, även förstås här. Hittills hade bönderna på landsbygden i huvudsak sysslat med jordbruk och skogsmark var endast av värde till att använda till djurens bete genom att man anlade fäbodar. Man tog byggnadsvirke till husbehov ur skogen samt ved att elda. Genom detta var då stora arealer obebyggda skogsmarker i socknen. Då såg staten sin chans att på 1750-talet upplåta mark till nybyggare genom avskilja stora arealer skogsmark till Kronoallmänning. Där kunde då de som var utan boplats söka tillstånd att starta s.k. nybyggen. De första nybyggena i Junsele var det som blev byarna Tara och Åkerbränna. Långt fram under 1800-talet etablerades många nybyggen som blev byar inom Junsele. De flesta av dessa är de byar som ligger längst bort från kyrkan och den centrala delen av socknen som ju var befolkad sedan 1500-talet. I mitten av 1800-talet blev skogen värdefull. Genom stor befolkningsökning i Europa och industrialismens genombrott blev efterfrågan på sågade trävaror stor. Stora skogs- och sågverksbolag bildades och deras tjänstemän for runt och köpte upp enorma arealer skogsmark både i Junsele och större delen av norra Sverige, framförallt av de nybyggare som inte hunnit bygga upp sin ekonomi, men i stället lockades sälja. En ny tid hade kommit och nu började männen med något helt nytt, nämligen att arbeta ihop till lön. De låg borta i kojor på vintern för att hugga timmer och köra ut detta från skogen. Hemma på gården arbetade deras hustrur och tog hand om både barn och djur. Skogsarbetet lockade även hit fler invånare bl.a. från Värmland som flyttade hit för att försörja sig. På vårarna startade flottningsarbetet efter älvarna och detta höll på in till hösten. Under tiden fortsatte dom flesta med jordbruket. Under den tid ökade befolkningen avsevärt även om många emigrerade till Amerika i slutet av 1800-talet och fram till 1900-talets början. Centrala delen av Junsele, dvs, Krånge, växte rejält och de flesta serviceinrättningarna etablerades där. En mängd handlare och hantverkare öppnade slog sig ner där. Men affär fanns även i de mindre byarna. Kyrkan i byn Mo blev för liten så när förslag kom på var den nya skulle byggas bestämdes att det skulle bli på kyrkans mark i LIllegård nära Krånge. Den invigdes 1885 och tyvärr revs den gamla fina kyrkan i Mo. Under första halvan av 1900-talet dominerades bygden fortfarande av jordbruk och skogsarbete, men en del små företag etableras som snickerier, verkstäder mm. I slutet av 1940-talet började forsarna i Ångermanälven byggas ut med kraftverk, och fram till 1970 gav detta arbete till många personer och inflyttningen var stor. Tyvärr drog dom flesta kraftverksarbetarna vidare till andra älvar när utbyggnaden här avtog. Totalt fem stora kraftverk byggdes i Junsele under denna tid.Efter denna epok stagnerade mycket och befolkningen minskade drastiskt. Många sökte sig till området i och runt om Stockholm där de kunde få försörjning. Men Junsele har haft förmågan att resa sig och även om befolkningsmängden är låg är bygden aktiv med hög status inom besöksnäringen. Djurparken som kom till under 1960-talet har dragit många besökare till orten och många stora publikarrangemang har varit lyckade satsningar. /Göran Stenmark