De bor på jobbet, tar semester max två dagar om året och håller på att renovera en bagarstuga åt sig själva. – Det är ett hårt arbete, men jag kan inte tänka mig att leva på ett annat sätt, säger Amira Karlsson.

Att komma till Eden är som att resa tvåhundra år bakåt i tiden. På båda sidor av den slingrande bygatan står åldrade timmerhus, välvårdade gamla lador, timrade härbren, kornhässjor och bagarstugor; hela byn är k-märkt på grund av sina höga kulturhistoriska värden.

Mitt i idyllen bor Amira och Gustav Karlsson, 25 respektive 29 år gamla. Tillsammans har de tagit över driften av Edhe gård, ett litet lantbruk med tillhörande gårdsmejeri. Ute i en av hagarna står en liten flock fjällkor och tuggar hö. Det är en småvuxen, kraftfull ras, tecknad i vitt och svart med de karakteristiska svarta mularna och öronen. En gång var de spridda över hela Norrland; härdiga djur som är anpassade för kyla och magert foder. I dag har de trängts ut av mjölkindustrins framavlade superkor och är starkt utrotningshotade. – Fjällkor är en underbar ras, säger Amira. – De ger mindre mjölk än de kor som används inom konventionellt lantbruk, men i gengäld är mjölken både fetare och mer näringstät med mer mineraler och vitaminer. Och korna är världens bästa terapeuter, de ser när man är ledsen, och har man en dålig dag är det som medicin att vara i ladugården.

Amira kommer ursprungligen från Tyskland, där hon har jobbat inom sjukvården. Hon var egentligen på väg till sjuksköterskestudier i Umeå; året var 2019 och gården i Eden skulle bara vara en kort mellanlandning. – Först vara jag här bara på ett kort besök, en vän till mig ville visa var hon praktiserat, berättar hon. – Men jag är ganska impulsiv och bestämde mig för att flytta till Sverige i ett par veckor. När jag jobbat ett tag med korna och mejeriet blev jag mer och mer intresserad, gick en kurs på Eldrimner och började lära mig om osttillverkning och mathantverk. – Mina vänner i Tyskland tyckte att jag var galen och mina föräldrar var chockade (skratt). Men nu har de fattat grejen, de har besökt gården och nu är de mycket mer stöttande.

I samma veva återvände Gustav till Eden.
– Det tog lång tid för mig att tänka tanken att ta över gården, när jag var 18 hatade jag att vara bonde, säger Gustav och skrattar. – Jag sökte mig bort, bodde i USA i fyra år och hamnade sedan i byggbranschen, och där har jag jobbat alla år. Jag trivs med att jobba med händerna men hade hamnat i byggbyråkratin, och det ville jag inte, så jag bestämde mig för att sluta.

Hemma i Eden hade föräldrarna beslutat att slakta alla kor och sluta med lantbruket.
– Jag tänkte att jag kunde flytta hem och ta över djuren medan jag funderade på vad jag skulle göra, säger han. Men där hemma fanns också Amira. De lärde känna varandra och det tog inte lång tid förrän tycke uppstod. – Mamma brukar säga att det var meningen, säger Gustav. – Och nu när jag blivit äldre kan jag se jordbruket i ett helt nytt ljus; man får tillbaka allt arbete man lagt ned, det finns en frihet. Man tar hand om allt från hö till ost, man får den där glädjen. Men det var nära att alla planer omintetgjordes. Under kursen på Eldrimner voltade Amira med bilen och blev svårt skadad. – Jag låg flera veckor på sjukhus och var sängbunden när jag kom hem, Gustavs mamma fick mata mig eftersom jag inte kunde äta själv, berättar Amira. – Men jag läste den teoretiska biten, tog examen på Skype och så småningom kunde jag börja jobba igen. Min svärmor visade mig hur man odlar sin egen mat och Gustav visade mig hur man hanterar djuren; jag lärde mig marknadsföring och försäljning och vips var jag mitt i livet som egenföretagare!

Gården speglar den traditionella småskaliga djurhållning som funnits i Ångermanland i hundratals år. Att hävda sig i den storskaliga och industrialiserade konkurrensen är svårt; Edhe Gård löser det genom att nischa sig mot en naturnära, djurvänlig verksamhet med opastöriserad och långlagrad hårdost som främsta produkt. – Många tror att vi är amish (skratt) men vi har el, traktorer och tv; vi försöker bara hitta en bra balans mellan det gamla och det moderna, säger Gustav. – Vi har experimenterat med att sälja ett bredare sortiment med bland annat kött, grönsaker, smör, sallads- och mjukostar. Men det blir för mycket arbete, fyller Amira i. Sexton fjällkor är grunden, med ett antal kalvar på tillväxt och några stutar i hagen. Korna är stora personligheter – här finns 300, en riktig diva och bästa vän som är lika trogen som en hund, eller 301 Snowflake, som är lägst i rang och kräver extra kärlek och kramar för att hålla humöret uppe. – 225 är vår äldsta och största ko, hon äter allt vi sätter framför henne och vi kallar henne för ”butscratches” eftersom hon bara låter sig klias på bakbenen, säger Amira. Korna mjölkas bara under betessäsongen och går naturligt i sin över vintern tills det är kalvningsdags på våren. – Lite som man gjorde förr; att tillverka ost är ursprungligen ett sätt att konservera mjölken över vintern när korna hade paus under ett halvårs tid. Och det är snällare mot korna, säger Amira.

Med bara den vitaminrika sommarmjölken att tillgå blir processen från betande ko till färdig ost flera år lång. Ostarna är en del av ett ekologiskt kretslopp; slutprodukten av en tre till sex år lång produktionskedja, som börjar med egen kogödsel på lägdorna och slutar med osten på bordet.
– Vi har odlat maten till korna, skördat höet, skött och mjölkat djuren, tagit hand om gården, byggt om och renoverat, skött alla maskiner och mycket mer. Vi driver mejeriet, gör ostmassan och ostarna, som sedan ska lagras, tvättas och vändas regelbundet – det är nästan den största delen i ostproduktionen, berättar Amira. Men hårt arbete lönar sig. Gården har redan prisvinnande ostar som Edhe Guld i bagaget, och det fukt- och temperaturreglerade kylrummet är fullt av spännande ostar på olika nivåer av lagring. Några kommer att säljas på gården, andra på Kvarnå Trädgård i Junsele eller hos återförsäljare i Umeå och Stockholm. – Så här mot slutet av året är vi ganska trötta, det finns stunder då arbetet verkar överväldigande. Men när man håller den där osten i handen, som den rena naturprodukt det är, så överväger glädjen och stoltheten!

Gustavs föräldrar köpte gården 1989. De bor kvar i boningshuset och hjälper till med en del sysslor. – Pappa är läkare och startade jordbruket mer som en hobby, men själva vill vi försöka leva på det, säger Gustav. – Framför allt trivs vi med den här livsstilen. Jag kan åka till Umeå i två dagar men sedan vill jag bara hem. Man är mer rofylld här. Amira nickar medhåll. Uppvuxen i Freiburg kan hon i dag inte tänka sig något annat än ett liv på landet. – Jag kan inte tänka mig att bo i stan igen och kan inte tänka mig att flytta tillbaka, säger hon. – Men visst har det varit motgångar, ingenting är gratis här i livet. Livet här på gården har verkligen ändrat mig på så många sätt; jag fick lära mig hur det funkar i real life, lära mig att ha tålamod och att vara tacksam för det man har i stället för att gnälla över det man inte har. Jag har lärt mig så mycket och det är guld värt.

Själva bor Gustav och Amira i bagarstugan, som de har renoverat under fyra års tid och fortfarande håller på med. – Det är här i bagarstugan som vi kan vila och koppla av när vi kan, säger Gustav. – Vi försöker hinna med renoveringen mellan varven, men det går ganska sakta. Vi har ju också renoverat bland annat packrummet och byggt en ladugård, vi har så mycket vi vill göra, säger Gustav.

Gustav har jobbat heltid på sidan om i tre års tid, men för ett år sedan sade han upp sig. – Det jag sparat ger mat på bordet, vi kan betala räkningar och vi har fickpengar. Målet är att vi båda ska kunna jobba heltid med det här, och nu satsar vi på det; det är ett leap of faith, men det är vad vi vill.

Källa: Tidningen Ångermanland, Skribent: Katarina Östholm